Varför finns det så många snorkiga släktforskare?

Nu är jag oändligt trött på dessa snorkiga ”messerschmittar” som det finns så gott om i släktforskarkretser. Vad beror det på att man inte kan föra en diskussion kring sakfrågor utan att var ohövlig, nedlåtande, översittaraktig och dumdryg när man är expert inom släktforskningen. Det är än mer tragiskt eftersom flera av dess odrägliga personer är oerhört kunniga inom sitt område och borde föregå med gott exempel och uppmuntra, vägleda och stödja oss mindre kunniga kollegor. Det verkar som om dessa experter per definition utgår från att alla andra har fel, att vi söker fabricera bevis på släktskap med bemärkta släkter eller att vi är enbart okunniga och enfaldiga. Om någon försöker opponera sig får de ofta en stortflod av argument tillbaka åtföljt av mer eller mindre subtila förolämpningar och antydningar om den andres ofullkomlighet. Ett grunddrag i dessa debatter är att ”mina källor är bättre än dina och för övrigt har du varit slarvig eller tolkat källorna fel”. Om inte så är fallet kan man alltid slå den andre i skallen med någon teknikalitet i redovisningen som har missats och följaktligen gör att hela den andres resonemang måste ifrågasättas eftersom han inte ens kan ange årtal med rätt syntax. Nu skall man vara rättvis och erkänna att det finns många mycket trevliga och hjälpsamma personer bland oss släktforskare också, men det verkar som dom snorkiga brer ut sig mer; det ingår väl i deras strävan att göra sig bemärkta.

Man undrar vad det beror på? Kan det vara att många av oss släktforskare är mer kompetenta att umgås med gamla dokument än med våra medmänniskor. Jag har själv ett långt liv som forskare inom universitetsvärlden bakom mig och har sett dessa tendenser bland många av mina kollegor. Själv har jag alltid ansett att ju mer man kan, ju mer ödmjuk blir man eftersom kunskapen ofta växer linjärt medan insikten om vad man inte vet växer med kvadraten eller mer. Det har i alla all fått mig att inse att ju mer jag studerat och forskat ju okunnigare har jag blivit relativt sett. Det har även fått mig att inse att även en amatör kan hitta viktiga samband och hur som helst är hans/hennes stävanden värda respekt. Dessutom har jag flera gånger erfarit hur "dumma" frågor från amatörer utgjort genombrott för ny innovationer. Vi experter har ofta inte förmått se utanför och förbi våra invanda sanningar, medan den mindre kunnige utifrån sitt intresse och entusiasm ställt precis rätt fråga som fått oss att göra nya rön. Om en "dum" fråga på tio eller hundra kan få sådana resultat förtjänar alla "dumma" frågor och "ogrundade" påståenden, som är framförda av genuint intresse, vår respekt.

Jag antar att de flesta vanliga hobbysläktforskare förstår precis vad jag menar med dessa rader. Man behöver bara skriva en fråga på Anbytarforum eller läsa några inlägg där för att inse att man bör veta sin plats på jorden. För dem som vill ha både ett bra exempel på argumentation och ett avskräckande rekommenderar jag att läsa Håkan Skogsjös utmärkta artikel om Selma Lagerlöfs förfäder med efterföljande meningsutbyte http://www.genealogi.se/lagerlof.htm

Mitt konkreta förslag är att de släktforskarproffs som känner på sig att de har attitydproblem i direktkontakt med omvärlden bör endera söka hjälp för sitt empatiproblem eller övergå till att enbart skriva böcker och artiklar i ämnet så vi även fortsättningsvis kan få ta del av deras stora kunskap utan att bli uppretade/förnedrade. En bra test kan vara att fråga sig själv om man tycker de flesta andra är idioter och dilettanter som man ser som sin plikt att trycka till.